![[Forrige artikkel]](/historie/MB/gifs/previous.gif)
![[Innholdsfortegnelse]](/historie/MB/gifs/up.gif)
![[Neste artikkel]](/historie/MB/gifs/next.gif)
Gåte: Hva er den dypere forbindelsen mellom følgende tre utsagn:
1. «Flere tusen norske yrkessjåfører må se i øynene at EU snart tvinger dem til å skifte yrke. Fra 1. juli må alle klare en synsprøve uten briller og kontaktlinser.» (Dagbladet 21/1-96.)
2. «Professor Richard Lynn … støtter fri abort «som et middel til å redusere fruktbarheten til mindre kompetente og intelligente folk.» Robert Gordon … har på lignende måte hevdet nødvendigheten av en kampanje som «discourages» uintelligente til å formere seg. WHO (Verdens Helse Organisasjon) går ikke så langt, men den oppfordrer sine medlemsland til å føre genetisk kontroll med deler av befolkningen for å hindre at barn med arvelige sykdommer blir født.» (Morgenbladet 19/1-96.)
3. «For å få tilstrekkelig sterke politiske aktører på globalt nivå som skal sørge for stabilitet må nasjonalstaten avgi makt til større politiske føderasjoner. … På toppen av dette må produksjonen ha absolutt fortrinn. Dette stiller strenge krav til samarbeid mellom bedrifter, politiske myndigheter og utdanningsinstitusjonene.» (Morgenbladet 19/1-96.)
Ser du ingen forbindelse, sier du? Kanskje ville heller ikke jeg ha gjort det, om jeg ikke nettopp hadde lest romanen Kallocain av Karin Boye. Men da jeg, etter å ha avsluttet nevnte roman, pløyde meg gjennom ukens Morgenblad og dagens Dagblad, så ble sammenhengen påtrengende åpenbar.
Verdensstaten. Romanen er skrevet våren 1940, umiddelbart under inntrykkene av nazismens seierrike fremmarsj. Men Karin Boye var tidlig blitt grundig skolert i totalitarismens vesen, bl.a. etter en studiereise til Russland i 1928 og et besøk i Tyskland på 30-tallet. I sin roman tegner hum et fremtidsbilde, som vel har sine nærmeste paralleller i George Orwells «1984» og i Aldous Huxleys «Brave New World».
Vi befinner oss i en overnasjonal statsdannelse, kalt «Verdensstaten», skjønt ingen vet nøyaktig hvor mye av verden den omfatter. Geografiske forhold hører nemlig til noen av de best bevarte statshemmeligheter, som det er forbundet med dødsstraff å røpe. At staten har indre og ytre fiender, som den må sette alt inn på å bekjempe, er imidlertid klart for alle. Verdensstaten lever i en konstant krigsforberedende tilstand, en slags kronisk unntakstilstand, skjønt ingen vet sikkert hvem fienden er.
Å holde de geografiske forhold hemmelige, er ikke så vanskelig som det kan høres ut til: Alle innbyggere er samlet i byer - som ligger under jorden. De som av en eller annen legitim grunn må oppholde seg over jorden, har spesielle «overjordslisenser». Kortere reiser foretas under jorden, lengre reiser skjer med fly, som selvsagt mangler passasjer-vinduer.
Livet i Verdensstaten har ellers én eneste hensikt: Produksjon for Verdensstaten, sikring av Verdensstatens fremtid. Også barnefødsler ses under denne synsvinkelen: Av praktiske årsaker oppfostres barn hjemme inntil de er ca åtte år gamle. Etter denne tid gjør Staten full fordring på det verdifulle menneske-materiellet.
Kallocain. Bokens hovedperson, Leo Kall, er kjemiker og bor i Kjemibyen nr. 4. Han har gjort en kjemisk oppfinnelse av aller største viktighet for statens sikkerhet - et stoff som driver forsøkspersonene til å avsløre hjertets innerste tanker, deriblant alt hva de måtte skjule av forbryterske og statsfiendtlige tanketilbøyeligheter. Som en del av sin belønning, får han sitt navn knyttet til stoffet.
Leo Kall er overbevist om at han har gitt Staten, dvs. alle medsoldater, en mulighet til å realisere et ekte fellesskap. Ved hjelp av kallocainet vil man kunne vite hvilke medsoldater som er ærlige tvers igjennom og hvilke som kun stiller opp en glatt ytterside. Man vil kunne skille de kriminelle fra de lovlydige endog før noen forbrytelse er begått. Og domstolene vil først nå kunne dømme rettferdig, dvs. etter de indre motivene.
Det blir raskt satt igang forsøk med stoffet, og en av de første avsløringene knytter seg til en gruppe medsoldater som har møttes i hemmelighet, men tilsynelatende uten noen fornuftig grunn. En av novisene i denne «dårsekten» forteller under påvirkning av kallocain: «De diskuterade inte als. De satt och pratade om allt möjligt, eller också teg de. Att de teg så mycket, det gjorde mig hjärtängslig. Och för resten, bara som de hälsade! De tog i händarna på varandra. Är det klokt! Ohygieniskt måste det vara, och så intimt så man skäms, dessutom. Att röra vid varadras kroppar så dar, avsiktligt! De påstod at det var en urgammal hälsning, som de hade upplivat igen,…»
Men det fantes også innviede, som kunne redegjøre nøyere for sektens ideer: «Vi vill framkalla en ny ande, svarade kvinnan fulllt allvarlig. … Vi søker ingen organisation. Det som är organiskt behøver inte organiseras. Ni bygger utifrån, vi byggs inifrån. Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi byggs inifrån som träd, och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och död tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in."
Frivilliga offertjänsten. En av de mest aktverdige yrker i Verdensstaten, går ut på å stille sin kropp til rådighet i forskningens tjeneste. De som går inn i denne «frivillige offertjenesten» er uselviske mennesker, som i ung alder har latt seg overbevise av Propagandaministeriets offertjenestefilmer. Dette er en av de få mulighetene de unge kan finne for å knytte an til idealer som heltemot og offervillighet.
Gjennom sine store fortjenester for Staten, får Leo Kall anledning til å delta i planleggingen av en slik informasjonstjeneste-kampanje. Propagandaministeriet er bekymret for rekrutteringen til den frivillige offertjenesten: «Längtan efter att känna sig som redskap för et högre ändamål är en drivkraft att räkna med långt utöver gränserna för den heroiska typ jag hittils har uppehållit mig vid. Ingen kan gärna på allvar tro, att hans liv har ett värde i sig sjalv, som sådant. Ska man tala om värdet av ett liv, måste det tydligen vara ett värde för något som ligger utanför individen. … Diskussionen började. Någon påpekade vikten av at göra hjälterna i fletalet filmer unga, för att få ungdomen med. Inte för att det var så mycket önskvärdare med yngre offertjänstare än med äldre. Statistiken visade, att en offertjänstare i medeltal höll så och så manga år, oavsett den ålder då han børjat användas, och man skulle till och med kunna säga, att det var en ren fördel, om Staten først fick några års arbete på annat håll och sedan detta statistiska medeltal år i offertjänsten, i stället för enbart dessa år. Men ett annat skäl vägde tyngre: de unga var så mycket lettare att påverka. Äktenskapet och det fullfärdiga arbetslivet inverkade som regel ogynnsamt på antalet anmälningar.» -Leo Kall får en slags bråvåkning under denne seansen. Plutselig ser han, som i et lynglimt, forskjellen mellom å ha mennesket som mål og bruke mennesket som middel: «Jag måste rikta en anmärkning mot ert sätt att behandla era medsoldater - som mekanismer, sade jag långsamt och trevande. Det förefaller mig som ett uttrykk för brist på aktning - på respekt - - «
Mennesket. Du strever fortsatt med å se sammenhengen mellom de tre utsagnene, ikke sant? Vi får koste på oss ett sitat til, så kanskje det demrer for deg - liksom for Leo Kall.
Kalls nærmeste overordnede, Edo Rissen, hadde alt lenge nært liknende tanker. Snart innhentes han av skjebnen og må, under kallocain-rus, betro seg om sine statsfiendlige tanker: «Jag ville så gärna tro, att där fanns ett grönt djup i människan, ett hav av oskadd växtkraft, som smälte alla döda rester i sin väldiga behållare och läkte och skapade i evighet… Men jag har inte sett det. Vad jag vet är, att av sjuka föräldrar och sjuka lärare fostras ännu sjukare barn, tills det sjuka har blivit norm och det friska en skräckbild. … Jag lever i alla fall - trots allt vad de har tagit ifrån mig - och just nu vet jag, att vad jag är tar vägen någonstans. Dödens makter har jag sett breda sig över varlden i allt vidare och vidare ringar - men måste inte då livets makter också ha sina ringar, fast jag inta har kunnat urskilja dem?"
Rissen gir uttrykk for et spirituelt livsbilde, eller et håp om å kunne grunnlegge et slikt. Han famler etter et menneskebilde, som tillater idéen om hvert enkelt menneskes verdighet. Han finner ikke ord for dette menneskebildet; de ordene som en gang var, er allerede luket ut av språket. Men han fortsetter å famle - og kommer omsider frem til overbevisningen om individualitetens udødelighet. Idet han finner ankerpunktet for en ny tro på menneskets verdighet, - har han samtidig underskrevet sin egen dom, dommen til døden.
Med Fossen mot avgrunnen. Det er Erling Fossen som skal krediteres for det siste av de tre innledende utsagnene. I sin kronikk «Tobben som fylkesmann!», gjør han følgende iakttagelser og vurderinger: Våre embedsmenn er fast bestemt på å avvikle nasjonalstaten. Som en «trojansk hest» arbeider de natt og dag for å undergrave folkets og de folkevalgtes håpløst romantiske og bakstreverske vilje: «Det er paradoksalt og sier mye om det politiske klima at vår tids radikale ikke sitter i opposisjonen, men er sentralt plassert i embedsmannsverket. Vår tids mest betente konflikt går ikke mellom venstre- og høyresiden, men mellom regjeringen/embedsmannsverket og de folkevalgte på Stortinget.»
I denne konflikten plasserer Erling Fossen seg naturlig nok blant de radikale på solsiden, på Store Sols side altså. Skulle bare mangle også! Hva er det egentlig de folkevalgte driver på med? De folkevalgte kommer inn til Oslo og lukter fiskeslo og kumøkk. Internett har de aldri hørt om. «De folkevalgte forsvarer … enhvers rett til ikke bare å være bosatt i havgapet sammen med noen skarver og tre andre gærninger, men også at utkantkommunene skal ha én svømmehall pr innbygger…» osv. osv.
Fossen er Arbeiderpartiets narr. Og som narren alltid har gjort, så sier han sannheten. Fossen sier sannheten om regjeringen, om Store Sol, om embedsverket. Og sannheten er at de tjener den store idé om Verdensstaten, fordi: «The nation-state is exactly the wrong size. … Så lenge en sikker arbeidsplass bare er en arbeidsplass skapt i global konkurranse…(sic!) For å få tilstrekkelig sterke politiske aktører på globalt nivå… På toppen av dette må produksjonen ha absolutt fortrinn.» osv. osv.
Folkestyret er altså en hemsko for å få til en rasjonell ordning i verden. Det så vi senest høsten 1994. Men heldigvis er fornuften (og makten!) sterkt sentralisert, så nasjonalstaten og folkstyret med den er i praksis avviklet allerede. Bare Store Sols blotte tilstedeværelse hindrer nasjonalstatens faktiske oppløsning.
Fossens vei fører i rett linje nedover mot avgrunnen - men hei! hvor lystig det spruter av ham på veien ned.
Gåten. Og hvor står så de to andre utsagnene i denne sammenhengen? Se, det var gåten det. Som du skulle løse. Verst blir det nok å finne forbindelsen med EUs krav om skarpere sjåfør-syn. Men får du ikke øye på sammenhengen, så vil jeg, som sagt, anbefale:
Karin Boye: Kallocain. 205 sider.
Svenska Bokförlaget. Bonniers.
Stockholm. 1964.