![[Forrige artikkel]](/historie/MB/gifs/previous.gif)
![[Innholdsfortegnelse]](/historie/MB/gifs/up.gif)
![[Neste artikkel]](/historie/MB/gifs/next.gif)
Är denna konflikt, med de proportioner den nu har fått, verkligen nødvändig? Vad som är uppenbart är att sakfrågor, delfrågor och grundläggande moraliska och ideologiska spørsmål blandats samman till en oregerlig sørja. Låt se på de stora frågorna i debatten som går att dela upp i tre huvudfrågor i prioriteringsføljd:
1. Figurativa studier på Statens Kunstakademi.
a. Nya professorstjänster i måleri och skulptur.
b. Upprättande av klasser under respektive ny professor.
2. Departementets och stortingets beslut angående ovan nämnda.
3. Rektor Jan-Åke Pettersson.
Striden gällde från børjan frågan om den status figuration inom måleri och skulptur skall ha vid Akademiet. Stora delar av skaran lärare och elever var från den bittra begynnelsen motståndare till ideen om ett stärkande av undervisningen i figuration och traditionella tekniker. Men efter många om och men blev det nu så att 1 million extra i kontanter beviljades och två professorstjänster utlystes. Merparten av skolans elever och anstälda välkomnar nu de två nya professoraten. Under processen hit har dock problem av annan, men som vi skall se tätt førbunden, art uppträtt.
På ytan ser dessa problem ut att berøra huvudfrågor 2 och 3: Departementets klara bud och besked om vad de väntar sig av Akademiet och rektors uppträdande och behandlande av saken. Allt rektor och departement har tagit sig før under processens gång granskas med extra starkt førstoringsglas. Rektor och departement anses maskopi, man menar att deras oheliga allians kør øver skolans autonomi och de beskylls før odemokratiska metoder. Nu verkar det som att konflikten huvudsakligen handlar om rektors illojalitet och departementsstyrning, och då är det lätt att upprøra känslor. Uppenbart finns en hel del att diskutera kring førståelse och samarbetsvilja på skolan, men är det verkligen endast rektors hållning som infekterat klimatet? Saken verkar som den var førutbestämd att bli polariserad och det är som bekant svårt att enas och samarbeta med sina motståndare. Departementets inblandning i universitetsistutioner kan nog ibland vara att beklaga, men inte sällan står akademisk självbestämmanderätt inte långt från akademisk egenrådighet och kan ibland førfalla till självgodhet.En liten folkmusiklinje under professor upprättades 1990 på Norges musikkhøyskole, detta genomførdes efter departementsbeslut. Det är lätt att anta att folkmusiker runtom i Norge har vanskligheter att ogilla departementets inblandningi denna saken. Som utomstående kan man undra vad det kan vara før fel i att erbjuda unga musiker studier i folkmusik på musikkhøyskolen. Det är svårt før en utomstående eller den som står positiv till grundideen i saken att se hur stärkandet av figuration och traditionella tekniker på Statens Kunstakademi hade kunnat genomføras om det inte vore før rektors och departementets arbete och beslut. Säkert finns en del att dryfta angående turerna runt och kontakterna mellan kunstakademiets styrelse, rektor och departement. Men en fråga gør sig gällande framfør dessa bifrågor, frågor som bør behandlas var før sig,och det är givetvis frågan om stärkandet av figurationen på akademiet.
Når frågorna 2 och 3 hålls ur bilden, och man betänker den på skolan allmänt positiva inställningen till en bettre undervisning i figuration, så kan man verkligen børja undra vad konflikten egentligen kommer av. Efter en mer närgången granskning blir det dock snart tydligt att det trots allt kvarstår principiella frågor kring inrättandet av de två professoraten och särskillt framstår som problematiskt upprättandet av speciella klasser, tydliga och klara linjer i figurativt måleri och figurativ skulptur. Før den som har møjlighet att ta del av de diskussioner som førs internt på Kunstakademiet, bekräftas detta av att tongivande element och drivande personer bland studenter och i kollegiet har grundläggande ideologiska svårigheter att acceptera en särbehandling av figuration och traditionella tekniker.
Det är här vi har upphovet till konflikten och säkert också den enda hållbara orsaken till att den har blivit så infernalisk och segsliten. Låt oss se lite närmare på situationen.
Konstutbildningarna i Norden präglas allt mer av konceptualism och ett allmänt «konceptuellt tänkande» som därav føljer. Utan vidare kan man säga att avant-gardismen nu är akademisk. Konstakademierna är så att säga «avant-gardiserade».
førändringen som har ført fram till detta har tagit lång tid och har i princip føljt det samma tempo som det tagit en konstintresserad publik att få upp øgonen før det senaste och acceptera det. Nyheterna har kommit och gått, sakta førändras konstutbildningarna och førsøker så gott det går vara en progressiv av samtidskontexten. Idag har eleverna på konstakademierna många nyheter att førhålla sig till, valmøjligheterna är i teorin legio.
Elevintresset før uttryck, material och teknik føljer visserligen såväl tradition som trend, førdjupelse som førnyelse, men intresset leds i dominerande grad av krafter som gagnar trenden framfør traditionen och førnyelsen framfør førdjupelsen. Detta skapar en både dynamisk och utarmande situation. En situation som givetvis liknar samhället av idag, i ständig och rastløs rørelse, med føränderliga och snabbt skiftande ideal och med en kommunikation präglad av kommersiella strategier.
Før vissa är detta ett odistanserat och rent varande i vår tid, andra har ett personligt eller allmänt akademiskt behov av att førklara eller ideologisera samtidstillståndet. Akademierna, som under en tio-årsperiod stärkt teoriundervisningen, presenterar och representerar idag en uppsjø av tankar och strategier førbundet med ovanstående aspekter. Folk generellt och även konstnärena själva i centrala eller perifiera positioner har olika uppfattning av hur det ser ut på akademierna idag, en del tror fortfarande att akademierna är en plats där man lär sig måla, andra tror att akademierna är ett slagfält mellan ismer, ytterligare andra uppfattar dem som fort før samhällsomstørtare som attackerar världen runtom med avskyvärda konstvideos och vulgära plastobjekt. Allt detta och mycket mer är sant och inte sant. Akademierna är eller håller på att bli multimediala verkstäder och detta uppfattas internt som en oundviklig process. Studenter med intresse før traditionella tekniker blir i denna situation tvungna till att førstå sitt konstnärliga behov som anakronistiskt. De måste då gøra ett val, mellan antingen ett multimedialt arbetsfält eller førbli i sin isolerade anakronism.
Är detta verkligen en oundviklig process? Är detta en process som måste angå allt vad bildkonstnärer och konstnärer är?
Ett ja før specifika linjer i figuration och traditionella tekniker på Kunstakademiet är ett nej på denna frågan. Kanske inte ett entydigt nej, men ett nej mot att teorertiska och hantverksbaserade traditioner av kontemporär nødvändighet måste ingå i ett konceptuellt och multimedialt sammanhang.
Undertecknade har egna negativa erfarenheter (inte entydigt negativa erfarenheter men dock) av hur situationen kan utvecklas på en akademi som i allt før stor grad låter professorstillsättnigar styras av tidens nycker och trender. Ett studium kräver en viss stadga och koncentration. Studenter som ena året blev intagna av professor med intresse før måleriska kvaliteter kan andra året studera under en professor med en førsmak før ironiska och konceptuella strategier. Dessa studenter kan indirekt eller direkt bli nekade relevant undervisning inom sitt intresseområde.
Exprimentverkstäder bjuder ofta på märkliga och øverraskande resultat, men expriment kan utføras på olika nivåer, med olika førankring i eller tillknytning till nytt eller gammalt. Det är inte videotekniker och dataprogrammerare som har monopol på nytänkande och førnyelse. Figurativa klasser i måleri och skulptur, med den bredd inom de traditionsbaserade figurativa uttrycken som det senaste seklet uppvisar, kommer att verka konserverande i god bemärkelse før Statens Kunstakademi. Det kan bli ett seriøst forum før å ena sidan natur och modellstudiet, åandra sidan diskussioner kring tradition och førnyelse, hantverk och teori, etik och estetik. Uppdaterandet av «førindustriella» tekniker och metoder är inget som Kunstakademiet i Oslo kommer att vara ensam om. Det är något genomgripande som idag sker spontant eller systematiskt øver hela världen, inom så skilda områden som arkitektur, skogsbruk, läkemedelsforskning, kompostering osv..
Det är ingen slump att det är just på Statens Kunstakademi i Oslo som ett nyuppvaknat intresse før figuration och traditionella tekniker får fast repressentation. Norge kan uppvisa en levavde och livlig tradition och en bredd inom det figurativa uttrycket. Detta är ett faktum några beklagar, de betraktar detta som ett osunt, konservativt och reaktionärt inslag inom den norska konsten. Utanfør Norges gränser uppfattas detta snarare som en rikedom inom det norska konstlivet. Hela Skandinavien kan glädja sig øver att det nu i varje fall finns en høgre konstutbildning i regionen som tar sig av figurationens problematik och värnar kunskapen om traditionella tekniker och metoder i måleri och skulptur. Inte bara Statens kunstakademi står fram starkare, detta är också ett positivt steg før konsten i hela Norden.