Bortom fšrnuft och vardaglig erfarenhet

Interessen fšr schamanism och totemdjur fšrklarar till stor del varfšr det finns så gott om djurskulptur på Malmš Konsthalls stora utstŠllning med den korta och kŠrnfulla titeln Max Ernst.

AV PONTUS KYANDER

Det borde i Šrlighetens namn också stått «skulptur», fšr det Šr vad det i allt vŠsentligt handlar om Ñ den informationen finns dŠremot med på den utmŠrkta katalogen. HŠr finns fšr all del mŠngder med dokumentŠrt fotografi, hela serien Histoire Naturelle (1926) i de reproduktioner Max Ernst sjŠlv lŠt gšra efter originalfrottagen, och i en monter skymtar man en tidig dadaistisk litografimapp. Av måleriet finns ingenting alls med, vilket Šr utmŠrkt eftersom det i alla fall bara hade blivit en fragmenterad bild av ett helt livs skapande. Ett urval av hans collage saknar jag dŠremot, de skulle gett en meningsfull relief åt skulpturerna och skruvat upp temperaturen åtskilligt.

Surrealistisk collage

Max Ernst var den store eklektikern bland surrealisterna. Han sšg åt sig idŽer och intryck från alla håll, och smŠlte samman och modifierade efter egna behov. Kanske Šr det dŠrfšr hans collage idag åtminstone fšr mig framstår som det mest fascinerande i hans skapande. HŠr var ingenting egentligen hans eget, allt var hŠmtat ur illustrationer i xylografi till veckotidningar och populŠrvetenskapliga verk från det sena 1800-talet. Med ofta ganska små modifikationer blev resultatet något gåtfullt och mycket sŠrprŠglat Ñ processen har med goda skŠl liknats vid alkemi, det ligger fšrmodligen nŠra Ernsts egen uppfattning. Hans mest personliga ton ljuder i den minst personliga tekniken, de surrealistiska collagen.

Också i skulpturen syns det oftast tydligt varifrån han hŠmtat sina intryck. Eftersom utstŠllningen inte omfattar några alls av Ernsts tidiga dadaistiska objekt och reliefer Šr det hans surrealistiskt prŠglade skulptur som helt dominerar Ñ jo, ett dada-objekt finns med: den snŠckformade sten funnen i Egypten som han kallade Sfinxens šga, en form som han sedan återanvŠnde gång på gång både i sitt måler i och i sin skulptur.

Ofta Šr Giacomettis skugga tydlig, vilket inte alls Šr något problem, tvŠrtom. Till de bŠsta verken hšr framfšrallt de dŠr Ernst står som nŠrmast sina fšrebilder. LŠcker som en ask lakritskonfekt Šr till exempel hans Dukat bord från 1944, dŠr beršringspunkterna med Giacometti Šr så tydliga att de i stort sett mister sin betydelse. HŠr befinner han sig också just på grŠnsen till det helt abstrakta, vilket Šr ett lŠge då han lyckas bŠst som skulptšr. En alldeles egen grupp bildar de naturstenar som han fann och bearbetade hos Giacometti i Schweiz sommaren 1934. HŠr Šr sensualismen oemotståndlig, formens fšrenkling lika tidlšs som de av glaciŠrisen slipade stenarna.

Lekfullhet

Skulptur var fšr Max Ernst något han sysslade med nŠr det tog emot i måleriet. «NŠr jag hamnat i en återvŠndsgrŠnd i mitt måleri», skriver han, «återstår skulpturen som en utvŠg, fšr skulptur Šr mer lek Šn måleriet. Inom bildhuggarekonsten, liksom i kŠrleksakten, spelar båda hŠnderna en roll. Det Šr dŠrfšr som att ta semester fšr att sedan återvŠnda till måleriet». Det Šr inte fšrvånande, att skulpturen prŠglas av en mycket stšrre lŠtthet och humor Šn Max Ernsts švriga verk. I skulpturen Šr han på stŠndigt sommarlov, mycket mer direkt och oreflekterad Šn i måleriet, som sŠrskilt mot slutet av hans liv kunde bli pompšst och šverlastat. Sina bŠsta skulpturer bygger han till stor del av grundformer som kuber, koner och sfŠrer som han stŠller på låga plattor. Men formerna Šr mjukt deformerade, gŠrna stŠllda på kant och asymmetriskt placerade på sina låga socklar. Lekfullheten Šr hela tiden stark Ñ hŠr har Ernst liksom i collagen men till skillnad från måleriet, ingenting emot att vara komisk och personlig. I de anspråkslšsaste verken från 50- och 60-talen visar han en konstnŠrlig storhet som hans måleri vid det laget lŠmnat bakom sig. Infšr skulpturer som Dršmros (1959), med en beskŠftig fantasigroda, eller Dotter och mor (1959), dŠr det omaka paret redan Šr halvt abstrakta i sin form, men behållit en ršrande mŠnsklig hjŠlplšshet Ñ ja, infšr dem kan man inte annat Šn kapitulera. Det Šr kanske inte utmanande och sensationellt, men ganska sympatiskt.

VŠrre Šr det nŠr formerna, formaten och anspråken vŠxer. Då slår kompositionerna gŠrna knut på sig sjŠlv eller misslyckas med att bli annat Šn tvådimensionella, trots att de strŠcker ut sig också i den tredje. Dekorativa, men inte mycket mer, Šr hans reliefer från 40-talets slut då han med hustrun Dorothea Tanning flyttat ut till Arizona.

Ready-made

Den stšrsta skulpturen Šr dock också en av de storartade. En mikrib sedd genom ett temperament (1964) påminner om arkaiska och «primitiva» gudabilder, en skrŠckinjagande, grovt stiliserad gestalt med armarna strŠckta mot himlen. Men i samma šgonblick man sett detta, inser man också att det Šr en ren avgjutning av skaklarna till en hŠstdragen vagn.

Den Šr en ready-made, åtminstone till sitt ursprung, och som sådan knyter den an till konstnŠrsvŠnnen Marcel Duchamp. Det fšrsta som mšter besškaren på utstŠllningen Šr ett schackbord med pjŠser av Max Ernst, uppstŠllda så som partiet en gång slutade mellan Duchamp och den svenske stormŠstaren Gšsta Stolt (som fšr švrigt vann; stundtals besegrar livet konsten). Det Šr med viss kluvenhet jag jag ser arrangemanget. Det ger utstŠllningen ett šverraskande anslag, men dŠr finns också en všrdnad fšr konstens helighet som karakteriserar utstŠllningens hela upplŠggning, som Šr vacker och sval som ett mausoleum och hŠr och var fšrsett med en eller annan helig relik. Som skulptšr var inte Ernst riktigt av det formatet, och under alla omstŠndigheter Šr det lång från Ernsts egen ganska rabulistiska konstsyn. Men det Šr en utstŠllning som trots invŠndningarna gšr stor nytta. Den lyfter fram en sida hos Max Ernst som lŠtt hamnar i skymundan, visar hans stora fšrtjŠnster som skulptšr, men också bristerna. €ven om Max Ernsts verkliga betydelse ligger på andra områden finns det en smittande vitalitet och humor i hans skulptur.

MAX ERNST: «Janus» Paris, 1973

Bortom fšrnuft och vardaglig erfarenhet

Surrealistisk collage

Lekfullhet

Ready-made

MAX ERNST: «Janus» Paris, 1973

Artikkel automatisk generert, 26/11-95, kl. 23.54 redaksjon@morgenbladet.no Copyright © Morgenbladet og Oslonett AS.

Artikkel automatisk generert, 26/11-95, kl. 23.54 redaksjon@morgenbladet.no
Copyright © Morgenbladet og Oslonett AS.