![[Forrige artikkel]](/historie/MB/gifs/previous.gif)
![[Innholdsfortegnelse]](/historie/MB/gifs/up.gif)
![[Neste artikkel]](/historie/MB/gifs/next.gif)
Oversatt av David Wills
Chicago University Press 1995.
Derridas filosofiska produktion har i trettio år varit ett pågående tankeäventyr, där man lätt känner igen några konstanter men också observerar en påfallande terminologisk utveckling. I synnerhet gäller detta de sista fem-sex åren, så långt jag nu kan överblicka dem, då en vändning mot etiken verkar ha ägt rum.I böcker som Donner le temps (Ge tid, 1991), Spectres de Marx (Marxska spöken, 1993), Politiques de l'amitié (Vänskapspolitik, 1994) kretsar tänkandet kring Svaret, Ansvaret, Hemligheten, Vänskapen, Gåvan, Vittnesbörden, Rättvisan, Demokratin. "Dekonstruktion" råder i den meningen att termerna vänds och vrids, gärna utifrån klassiskt paradoxala citat - "Vänner, det finns ingen vänskap!" - men inte i den meningen att etiken desavoueras, om nu någon trodde det. En litterat, som jag, kan glädja sig åt att litteraturen nästan alltid intar en central plats: Baudelaire får visa vägen till Gåvans och Vänskapens mysterier, Shakespeare till Rättvisan, Melvilles Bartleby till själva Hemligheten. Någon sammanhängande "etik" kan knappast avläsas men att filosofens tänkande kring "ansvaret" inte är någon rent teoretisk affär demonstreras, om inte annat, av hans praktiska engagemang för algeriska och andra förföljda intellektuella.
I en lång essä från 1992, "Donner la mort" (Ge död), utgiven i L'éthique du don (Gåvans etik) överraskar Derrida med att läsa kristna tänkare som tjecken Jan Patocka (känd från Charta 77 och en martyr under frigörelsen från kommunismen) och Kierkegaard. I en annan färsk essä, "Aporias," närläser Derrida [[section]] 49 i Heideggers Sein und Zeit; tillsammans bildar dessa essäer Derridas mest energiska behandling av Döden och det osägliga. Båda finns numera på engelska i utmärkta översättningar; The Gift of Death av David Wills på Chicago University Press 1995.
Kierkegaard-läsningen i The Gift of Death koncentrerar sig på Abraham-Isak-episoden i Frygt og Bæven. Det är en engagerande och tankeväckande genomgång även om man inte kan påstå att boken hör till Derridas bästa: därtill är den alltför lite utvecklad. I solidaritet med Kierkegaards text diskuteras etikens gränser: Kierkegaard använder som bekant den bibliska berättelsen för att demonstera gränsen mellan etik och religion. Derrida spetsar till genom att läsa Kierkegaard dithän att det blir en etisk plikt att offra etiken, så att offer-scenen (också) blir en scen för etiska paradoxer och ett i alla avseende omskakande mysterium: mysterium tremendum. Som ofta hos Derrida och i hans franska tradition får denna paradoxala scen och gräns namn av annan-het. Gud är det "absolut andra" och det är i konfrontationen med denna annan-het som omskakande hemligheter, svar, ansvar etc uppstår. Erkännandet av annan-heten, den/det andra som det andra, är etikens orsak men också dess gräns. Derrida finner formeln tout autre est tout autre för denna paradox: Wills översätter med "every other (one) is every (bit) other"; vi kanske kunde säga "varje annan är helt annorlunda." Översättningarna missar förstås poängen: nämligen att formeln är en upprepning som liknar tautologi samtidigt som det är en paroll som undermineras av sin tvetydighet. Etikens formel demonstrerar dess gränser och svårigheter.
Derridas Kierkegaard-läsning är ett hederligt försök att hantera kristet tänkande men också en karakteristisk gränsdragning mot det kristna. Derrida blir ingen Kierkegaardian men slutar sin essä, där han ofta börjar: med Nietzsche. Några slående citat från "Moralens genealogi" förskonas från "dekonstruktion," men får istället meddela filosofernas beundrande skepsis inför "kristendomens genistreck," som är dess häpnadsväckande paradoxalitet. Derrida uttrycker denna i anslutning till både Nietzsche och Patocka men på sätt som Kierkegaard skulle ha gillat: problemet med kristendomen är nämligen dess brist på kristendom, "kristendomen har ännu inte nått till kristendomen."