[Forrige artikkel] [Innholdsfortegnelse] [Neste artikkel]

KUNST Fyrverkeri av former

Den amerikanske skulptšren Alexander Calder (1898-1976) gjorde leken till konstnŠrlig metod.

AV PONTUS KYANDER

På tjugotalet satt Calder på golvet i sin ateljŽ i Paris och uppfšrde en cirkusfšrestŠllning i miniatyr fšr inbjudna konstnŠrsvŠnner, och Šven långt senare då han hunnit bli en av efterkrigstidens internationellt mest efterfrågade skulptšrer fortsatte han att uppfšra sitt cirkusnummer, också offentligt. Calders kreativa barnasinne har fšrmodligen legat honom i fatet infšr många bedšmare. Inte bara fšr cirkusens skull, utan också fšr den skenbara lŠttheten i en stor del av hans verk.

Naiv lekfarbror

Bilden av Calder som naiv lekfarbror vill Louisiana råda bot på med sin nya stora utstŠllning. Alexander Calder har med åren blivit något av Louisianas vinjett, med Calder-terrassens tre verk som museets mest išgonfallande utomhusskulpturer. Om man ser Louisiana från havet dominerar dessa utsikten, och det Šr från Calder-terrassen man på allvar mšter havet.

Det Šr andra gången Calder mšnstras hŠr, fšrra gången var 1969. Då var det strax efter kulmen fšr hans stora popularitet under femtio- och sextiotalen. Nu kan man šverblicka hela konstnŠrskapet och samtidigt nyansera bilden av honom. Calders konst Šr inte bara yta och lek Ñ eller snarare: dŠr finns så mycket och konsekvent lek med ytor att den måste tas på allvar. Men katalogens anstrŠngningar att lyfta fram det tunga och mšrka hos Calder Šr något anstrŠngd: det Šr i lŠttheten han firar sina stšrsta triumfer.

Calders tidiga ståltrådsskulpturer med motiv som Josephine Baker, Boxande neger, Lejon och HŠst lšper direkt ut från leken med cirkusen och hans karakteristiska tecknarstil. Ståltrådsfigurerna blev inte någon framgång Šven om de onekligen var originella. TrŠskulpturen som fšljde under tjugotalets slut visade talangen men liknade rŠtt mycket annat, både samtida och Šldre konst. Framfšr allt gjorde de det som skulptur i allmŠnhet gšr: de bar upp tyngd och var statiska.

SvŠvande mobiler

Det var fšrst nŠr Calder fšrsškte upphŠva intrycket av tyngd och medvetet bšrjade arbeta med ršrelse som saker på allvar bšrjade hŠnda Ñ egentligen just vad många av illusionsstyckena med cirkusen handlat om. Mekaniskt ršrliga skulpturer hade fšr all del de ryska konstruktivisterna hållit på med (Tatlins aldrig uppfšrda torn torde var det mest beršmda) liksom Marcel Duchamp och Laszlo Moholy-Nagy. Också Calder sysslade med motordrivna och mekaniska skulpturer, men det var hans konstruktioner med hŠngande och balanserande volymer som blev hans mest personliga bidrag. I de svŠvande mobilerna slŠppte konstnŠren kontrollen over sitt verk, slumpen och tiden blev plštsligt av central betydelse fšr upplevelsen av konstverket. Inflytandena från dadaism och surrealism Šr tydliga i hans tidiga trettiotalsarbeten, och liksom surrealisterna intresserade Calder sig fšr "primitiv" konst. Framfšr allt ser man avtryck från inuiternas (eskimåernas) konst i Kanada och Alaska, vilket mŠrkligt nog helt fšrbigås i de annars ovanligt lŠsvŠrda katalogtexterna. Formerna i en skulptur som Haj och val (1933) Šr som hŠmtade ur en folkkonst baserad på material som drivtimmer samt tŠnder och ben från djur.

…verhuvud taget var Calder šppen fšr intryck. Ett besšk hos Mondrian, den mest statiske av konstnŠrer, blev en konstnŠrlig chock och orsak till Calders livslånga trohet till primŠrfŠrgerna rštt, vitt, blått samt vitt och svart. Vid samma tid blev de organiska, runda och bladlika formerna i Mir--s måleri totalt infšrlivade i Calders formspråk.

Så Šr det vi kŠnner honom i fšrsta hand: lŠtta svŠvande former i klara fŠrger som ršr sig i det svagaste vinddrag. Varje någorlunda vŠlfšrsett museum fšr 1900-talskonst har åtminstone en sådan. På Louisiana finns det under utstŠllningen om inte orŠkneliga, så dock många. Det mŠrkligaste Šr nog att Calders mobiler mycket vŠl tål att samlas ihop så hŠr och dessutom placeras såpass tŠtt. Det blir ett intensivt fyrverkeri av former, men samtidigt svalt, lŠtt och uppfriskande. Det Šr som om Calder skapade en rad begrŠnsningar genom ett mycket tydligt alfabet av fŠrger och former och en grammatik av nŠrmast ingenjšrsmŠssiga tekniska strukturer. Men samtidigt når han en enorm frihet inom dessa tillsynes snŠva ramar, med en sŠllan skådad prakt och variationsrikedom. HŠr kan man verkligen tala om bildpoesi: mobilerna blir som stŠndigt skiftande metaforer fšr bladverk, snšflingor och fossiler, fšr fiskar, fåglar och fjŠrilar i ršrelse Ñ och samtidigt ingenting alls av detta. Olyckligtvis ršr sig inte mobilerna nŠmnvŠrt i de olika utstŠllningssalarna. Jazzen går fšrlorad, och det Šr synd.

Kinetisk konst

Ett verk som delvis bryter sig ur alla historiska och calderska sammanhang Šr En svart kula, en vit kula (ca 1932). En svart tyngd fŠst vid en från taket hŠngande trådsmal jŠrnstruktur sŠtts i ršrelse med en lŠtt puff. Gungningen sŠtter en annan kula i ršrelse, liten vit och lŠtt. Den slår då och då i någon av de sju låga ršda skålarna på golvet. Det går inte att fšrutsŠga nŠr och vilken, och nŠr verket fungerar (snšret kulan hŠnger i trasslar regelbundet in sig) griper det med en mŠrkligt rofylld fascination.

Med de svŠvande mobilerna inledde och avslutade Calder något helt eget och unikt. Det finns ingenting av betydelse kvar att fullfšlja och utveckla. Man kan fšr all del låta konst hŠnga och likaså ršra sig, men det måste vara på något annat sŠtt Šn Calders fšr att inte helt šverskuggas. Annorlunda fšrhåller det sig med de motordrivna mobilerna. Det Šr bland annat hŠrifrån som konstnŠrer som Jean Tinguely och Per Olov Ultvedt tog avstamp efter kriget. Kinetisk konst blev ett begrepp fšrst på femtiotalet, men Alexander Calder var utan tvekan dess mångsidigaste fšregångare.

I motsats till Calders mobiler står hans "stabiler" stadigt fšrankrade inte bara genom sin fysiska tyngd, utan också rent visuellt. Också i dessa konstruktioner av svartmålad jŠrnplåt Šr ršrelsen central, men denna gång betraktarens. De tunna plåtdelarna gšr att intrycket fšrŠndras radikalt beroende på varifrån man ser skulpturerna. Det finns ofta en hotfull dramatik i dem, gŠrna understruken av titlar som Svart odjur, Giljotin fšr åtta eller "Svart Šnka. Av dem som gjordes som offentliga utsmyckningar runt om i vŠrlden Šr många av oerhšrda dimensioner. På Louisiana fastnar jag dock fšr en mycket liten och fšga skrŠckinjagande: tre sammankopplade svarta skedlika former upprŠckta som glada utropstecken. Och titeln sedan: Tre svarta pannkakor (1946). Det Šr konst som kan lysa upp den dystraste dag.

Alexander Calder:
Louisiana, Humlebæk, Danmark
Til 21.1.96

[Forrige artikkel] [Innholdsfortegnelse] [Neste artikkel]
[ Hjem ][ Søk ][ Hjelp ] [ Teasers | Perspektiv | Aktuelt | Opinion | Kritikk | Ute & Inne ]
Artikkel automatisk generert, 09/11-95, kl. 14.52 redaksjon@morgenbladet.no
Copyright © Morgenbladet og Oslonett AS.