Karl Kraus: Moralen og litteraturen

Karl Kraus var satirikeren fremfor noen. Nådeløs, skarpsindig, inkvisitorisk. Karl Kraus har åpnet mitt øre, skrev Elias Canetti. Nå foreligger et utvalg fra «Die Fackel» på svensk.

I 1908 utkom den første samling av artikler fra «Fackel» om «Sedelighet och Kriminalitet» (Sittlichkeit und Kriminalität) - hvor han tar for seg disse dypt forhatte sedelighetsprosesser. Kraus angriper samfunnets sedelighetsbegrep, dets dobbelte seksualmoral, samtidig som han angriper samfunnets maktelite, med hvis hjelp dobbeltmoralen blir sanksjonert. Kraus gjennomskuet dette samfunns løgnaktighet og wienerlivets anstøteligheter. «Bort med din blodbestänkta hand, profoss! Du piskar horan? Piska först dig själv.! Du brinnar ju av lust att bruka henne till det som du bestraffar henne för.» (Kraus)Utvalget representerer ikke hele Kraus; ingen dikt, ingenting fra Die letzten der Menschheit, ingen polemikker med Krauss' hatobjekter Alfred Kerr og Maximilian Harden, med avismagnaten og utpresseren Bekessy. Dette skyldes, sier utgavens forfatter Lars Bjurman, som står både for utvalg og oversettelse, «att göra utdrag ur den sortens följetonger utan att förse dem med lika långa resumeer, men också på att Kraus språk och citatteknik där når en komplikationsgrad som har trotsat mina forsok till oversattning-denne genren er representerad med ett stilprov ur en liknande kampanj mot polispresidenten Schober (beskyddare av Bekessy).

Leseren møter også en «gycklande saririker» men som med första varldskriget forvandlas till en «straffande», med ett oförtydbart patos.» Aforismer fra «Spruche und Widerspruche» 1909, «Pro domo et mundo» 1912 og «Nachts» 1918, og et glimrende essay skrevet av Walter Benjamin, som åpner slik; «På gamla kopparstick ser man Budbäraren komma ilande, med håret på [[dieresis]]qnda och ett plakat i handen: ett blad fullt av krig och pestilens, mord och verop, brand och oversvämningar, vilket överallt kungör den «nyaste tidningen». En sådan tidning, i den betydelse ordet har hos Shakespeare, är Facklan. Full av forräderier, jordbävningar, gift och brandrök från mundus inteligibilis.»Benjamins «röntgengenomlysning av fenomenet Kraus», skrevet i 1931, er ambivalent men likevel gir uttrykk for beundring - for å fastslå på slutten at Kraus var «mera ängel än demon».

I nekrologen over August Strindberg: - «Strindbergs sanning: världsordningen är hotad av kvinnligheten. Strindbergs misstag: världsordningen är hotad av kvinnligheten. Det ar ett tecken på vår förvirring att det är en som misstog sig som säger sanningen. Srindbergs förundran över kvinnan är den kristna moralens isbloma. En nordanvind har blåst, och det blir vinter.» (Juni 1912)Den østerrikske forfatteren ble født i det tsjekkiske Jicina, Wallensteins residens, utgiver av tidskriftet «Die Fackel» som kom ut første gang i Wien i 1899. Karl Kraus har skrevet et helt bibliotek av essays. dikt og kulturhistoriske analyser, litterære studier, kritikk og polemikk, dramakomposisjoner blant dem sitt hovedverk Die letzten Tage der Menschheit. Karl Kraus var en glimrende oversetter, en resitatør som i artikkelen «Nya ideer» skriver - «Ty en inbjudan att bli medlem i Nobelpristagarnas forening hade jeg då knappast kunnat undgå, man kan ikke jamt hålla sig undan; och hur skulle det sett ut om jag måste gå omkring med dem i Wien och vid varje steg varna dem for de sevärdigheter som kom vandrande emot dem och den vackra omgivning som omgav dem? De hade fått se Wien från perspektivet av en fågel som kannar sig besmutsad av sitt bo! (Oktober 1929).

En satiriker som foran et stort parisisk auditorium kalte seg selv «en fugl som skiter i sitt eget rede» (8.12.1927). Født i en tid «som i seg selv er så latterlig, at den ikke selv er klar over det (sin egen latterlighet)» fremstiller Karl Kraus ikke bare sine omgivelsers latterlige virkelighet - han gir den i arv til de kommende generasjonene ved å «multiplisere denne virkeligheten minste og ubetydeligste detalj inntil han når frem til «ONDETS helhet». Karl Kraus skriver fra en planetarisk intellektuell posisjon, fra et imaginært idealistisk retrospektiv - fjernt fra ethvert materialistisk-litterært eller sosialt holdepunkt - man kunne kalle astralt, overbevist om at her snakker han til et fjernt, i dag ennå ikke eksisterende ideelt publikum bestående av bedre mennesker som kommer til å være i stand til å forstå hans skikkelsers symbolske verdi. Fra begynnelsen av er Karl Kraus konservativ, idealist, en solipsist som bortsett fra sitt skrivebord anerkjenner intet annet prinsipp. Dialektisk satt i forbindelsen med sesesjonen som dens direkte negasjon, forankret i den «franzjosefinske» tiden, i krigen og etterkrigsflommen. I Wiens avisverden, som symboliseres med navnene Berchhold, Czernin, Kaiser Karl, Castiglioni, Piccaver, Hubert Marischka og Bekessy, ga han ut et par hundre materialistiske sider, dvs. sosiale og sosialistiske som oversteg sosialistenes fanebæreres fanfarer. Mens Karl Kraus snakket om sosiale problemer til wienerpressen, til slottet, til kongelige og tsaristiske overhoder, til litteraturen, politikken og til kunsten, som en kunstner hvis blikk aldri ble blendet av en eneste frase, melet byens politikere sin egen kake, plapret i sine aviser om provinsielle, hverdagslige banaliteter, blottet for enhver politisk eller litterær/kunstnerisk verdi.«Et hat så intensivt som Kraus har till journalister kan inte vara grundat uteslutande på vad de gör, hur fordärvligt detta än må vara; det måste ovillkorligen grunda sig på deras vara; antigen for att det är motpolen till eller altför nära släkt med hans eget… Adolf Loos kom följaktigen att ta till sin huvuduppgift att hålla rågangen ren mellan konst och bruksföremål, och på samma sätt tog Kraus till sin huvuduppgift att hålla konst och information isär. Journalisten är i själ och hjärta oskiljaktig från ornamentören. Frasen, mener Kraus, är det varumarke som gör tanken säljbar, på samma sätt som floskeln som ornament ger den ett samlevärde.» (W.Benjamin).

«Nöden kan göra varje man till journalist, men inte varje kvinna till prostituerad». (Kraus). Slik Kraus fremstilte datidens pressevirksomhet, slik malte Bosch, Breughel, Cranach, og slik danteansk forvandling av virkeligheten til selveste helvete, denne infernaliseringen av livets omstendigheter og bilder har en fellesnevner - diablerie. Mangelen ved en slik altdestruerende fremgangsmåte er at denne Kraus- analysen ikke har moraliserende tendens - den utroper ikke seg selv som redning - den redder ikke, den drukner. Dette er Schopenhauers forakt, avsky overfor samtidens samfunnsprosses som sådan. Kraus metode: undergraving, atomisering, ruinering, pulverisering - konsekvent negasjon - den er nihilistisk, uten ambisjoner om å fremstille seg selv som åpenbaring av en eller annen ideologiredning. Denne hans nådeløse, skarpsindige, inkvisitorisk strenge logikk forblir ihvertfall mer troverdig enn mange såkalte venstreideologier. Det er i hvert fall sant.I sine to essays om Karl Kraus «Der neue Karl Kraus» og «Karl Kraus, Schule des Widerstands» (essaysamling Das Gewissen der Worte) ville Elias Canetti gå inn på fenomenet Kraus, ville beskrive og forstå Kraus' virkning på hans eget verk, ville selv forstå beundringen og forbeholdene overfor sin ungdoms store ideal. I essayet «Der neue Karl Kraus» skriver Canetti hvordan han i brevvekslingen mellom Kraus og Sidonie Nadherny kom frem til Kraus' egenart - som inntil da på sett og vis var forseglet for ham. Her siterer Canetti Kraus' ord: «Die Volkszahlung hat ergeben, das Wien 2 030 834 Einwohner hat, nämlich 2 030 833 Seelen un mich.» Canetti tar dette ordrett og henviser til dette utrykkets uhyrlighet - «Kein tönendes - was wir bringen, aber ein ehrliches - was wir umbringen» som første nummer av «Die Fackel» valgte som sitt leitmotiv. Kraus' egenart begynner i denne posisjons substans av «einer gegen alle.» Nøkkelen til fenomenet Kraus finner Canetti i hans brev til Sidonie Nadherny von Boroutin. Gjennomtrengende og konkret rekonstruerer Canetti den verden som oppsto mellom dem. Han beskriver Kraus' fascinasjon av Sidonie. Ved å beskrive den vakre hagen rundt Janowitz-slottet beskriver han denne besettelsens, kjærlighetens virkning på Kraus' forfattereksistens. Brevene viser tydelig frem at Kraus hadde behov for troen på en fullkommen og sikker sosial eksistens - for å kunne være i stand til å angripe det fordervne. Die letzten letzten Tage der Menscheit dette fryktelige, profetiske dumhetsdokument om det umenneskelig sosiale, et vitnesbyrd om språkets bestialisering er skrevet i Janowitz og Sveits, hvor Kraus trakk seg tilbake under arbedet. «Aber das Wichtigste einzelne Element in allem war Sidi: sie gab ihm, indem er sich auf sie bezog, seine Einheit, ohne das ein solches Werk nicht zu bringen war. Die Dauer der Liebe, die er von ihr erwartete, wurde auch zur Dauer der Entstehung dieses Werkes. Sie verliess ihn, als der Krieg zu Ende ging und dieses Werk getan war.»I sitt Kraus-essay påviser Canetti den store påvirkningen Kraus hadde på hans eget verk. Kraus forsto at analysen av den språklig manifesterte dumhet og aggressivitet var den eneste måte å avdekke og angripe den sosiale aksept (godkjenning) som muliggjorde det legale mord. Atombombens skrekk «waren schon in seinem Wort» («var allerede i hans ord»). Kraus' ord var sitat og kommentar. For Kraus gjaldt det å avsløre de sosiale retarderingsfenomener. Krigen og dens følger og laster, mord og krigsprofiterer, hykleri og til og med avisenes trykkfeil tok Kraus opp i sine forelesninger. Disses atmosfære og stemning, dens patos tryller Canetti frem for leseren. Stemningen i salen minnet om stemningen under en stor politisk forsamling. Kraus snakket i raseri, publikumet akklamerte og jublet, den «store magus» forente samtidig to sfærer - moralens og litteraturens. For å oppnå virkningen brukte han veltalenhet og bestyrtelse.

Veltalenheten (hans oratoriske evner) lå i Kraus' suverene sitatbruk. Han var i stand til å bedømme mennesker etter det de selv sa «aus ihrem eigenen Mund heraus zu verurteilen.»Denne evnens opprinnelse hevder Canetti lå i det han kaller for «akustisches Zitat». Kraus var forfulgt av stemmer, Wiens virkelighets stemmer, det var usammenhengende setninger, ord, rop,opprop som Kraus kunne ha hørt overalt - i gatene, på markedet, i kafeene… hans øre var alltid åpent, det var alltid i aksjon, det hørte alltid - måtte han også lese disse avisene slik, som om han HØRTE dem… når han da siterte dem, ordene, var det, som om han lot stemmene snakke (tale): akustiske sitater… «meg bekjent, fantes det ikke i min levetid ingen slik taler». Canetti beundret også Kraus' medynk og nennsomhet, skånsomhet, for de maktesløse, svake, hans morderiske mot (tapperhet) da han slo løs på de mektige, hans glede ved å gjennomskue dem og rive ned deres ansiktsmasker, hans hovmod da han ville skape distanse rundt seg, hans apoteose overfor sine guder - Shakespeare, Claudius, Goethe, Nestroy, Offenbach. Det egentlig bibelske ved Kraus ser Canetti i Kraus' forferdelse, han var «forferdelsens mester». Die letzten Tage der Menscheit kan også i dag overbevise leseren… de som krigen nedverdiget og de som krigen oppblåste - krigskrøplinger og krigsprofitører: den blinde soldaten ved siden av offiseren som forventer å bli hilst, disse bilder, sier Canetti, har ingenting med filmers billige kontraster å gjøre, de er fremdeles ladet av en evig forferdelse. «Da han leste, var menneskene foran ham som lammet, alle følte hans forferdelse.» Slik oppnådde Kraus om ikke annet å skape en enheltlig og ufravikelig holdningstagen hos sine hørere; det absolutte hatet overfor krigen. Kraus var på sett og vis atombombens forløper, dens forferdelse fantes allerede i hans ord. Hva har jeg bortsett fra dette lært av Kraus, spør Canetti. Det første var den følelsen av et absolutt ansvar. For det andre: Kraus har åpnet mitt øre.

Karl Kraus: I denna stora tidTexter ur die FackelUrval och oversättning av Lars BjurmanBrutus Östlings SymposionStockholm/Stehag 1995 Anmeldt av Jasmina Kadric

1. KRAUS : Malt av Oscar Kokoschka, 1925

2. KRAUS: Fotografert av Benda d'Ora, 1908.

BOKS

Tillkännagivande

läser inga manuskript och inga trycksaker,

behöver inga klipp ur tidningar,

är inte interesserad av några tidskrifter,

önskar inga recensionsexemplar och skickar inga,

anmäler inga böcker, utan kastar dem,

bedömer inga nya begåvningar,

lämnar inga autografer,

önskar inte bli omtalad och inte nämnd, inte omtyckt, rekommenderat eller spridd, värken uppförd eller uppläst, inte förekomma i någon antologi eller något lexikon…

(Januari 1921)

[Hjem][Søk][Hjelp]  [Samfunn | Kultur | Zone | Opinion | Bøker | Ute & Inne]

Artikkel automatisk generert, 29/07-95, kl. 21.41 redaksjon@morgenbladet.no
Copyright © Morgenbladet og Oslonett AS.